Månad: februari 2015

Efterlängtat!

Vad jag har saknat att inte kunnat träna ordentligt med Joy under 3 veckor.

Trodde faktiskt att det skulle vara lite skönt och bara träna en hund… nope… inget för mig! Jag kommer helt klart alltid vilja ha minst två stycken hundar och träna. Förstår i och för sig hur folk hinner med allt. Det tar ju ingen tid alls att bara träna en om man jämför med två eller tre… 😉

Min tanke var att trappa upp träningen lite efter hand… I Joys fall är det nog bättre att inte träna alls eller köra ordentligt. Frustrerad var bara förnamnet. Jag kunde nästan se hur det kom rök ur öronen på henne.

I tisdags så kände jag att snart kommer jag inte ha någon lägenhet kvar då ”tokrycken” blev allt intensivare och för både Joys, Sly´s, mina katters skull ( som har haft det tufft den sista veckan) är det bättre att den energin läggs på träningen.

Istället för den ursprungliga planen med fritt följ, fokus och ordförståelse blev det konskick, dirigering till ruta och dirigeringsapportering för sedan avsluta med fokus och koncentration = ett lyckat koncept!

Det kändes skönt att återigen ha två hundar att varva med i träningen. Sedan hade jag självklart nojor om jag kört för mycket på en gång men det gick snart över… 😉 Joy fick även överta Sly´s plats på slalomkursen för Barbro Ekenberg på kvällen. Vi körde några få repetitioner och Joy såg mycket nöjd ut över att få träna igen.

I onsdags så körde vi även igång årets simning. Både Sly och Joy var överlyckliga! :-)

Igår blev det lite lydnad igen och idag tränade vi på det vi lärde oss på senast kurstillfället på slalomkursen med Therese och hennes fina whippet.

Mycket skönt att ha två nöjda hundar här hemma :-)

Joy140216

Sly140216.1

 

Röntgen & kastrering!

I fredags så åkte jag in till Djurdoktorn här i Linköping för röntga Joy. Valet av en fredag blev just för då får jag som ägare vara med under röntgen :-)

Konstaterar på nytt hur väl bemött jag alltid känner mig när jag kommer till Djurdoktorn. Efter röntgen så hade veterinären några minuter över och vi tittade på röntgenplåtarna gemensamt + att han visa hur de mäter själva vinkeln.

Vad jag kunde se som novis var att det såg ut som ett B även om det gränsade till ett A. Veterinären tyckte att höfterna och armbågarna såg bra ut. Vågade inte att hoppas för mycket (bara lite) tills veterinärerna på SKK sagt sitt.

I tisdags så lämnade jag in Joy pånytt hos Djurdoktorn, denna gång för kastrering. Hon löpte 3 gånger plus var skendräktig förra året. Så det känns som ett bra beslut då det tog så mycket kraft och energi av henne.

Jag ogillar verkligen att söva mina hundar men även i tisdags var personalen så himla trevliga och gulliga så det kändes som Joy var i goda händer. Klockan 11. så ringde de från kliniken (blev helt svettig – ni vet – inga nyheter = bra nyheter) men det var sköterskan som ville berätta att operationen gått bra och Joy var redan förvånansvärt pigg.

När jag hämtade Joy klockan 16 så var hon precis som vanligt. Glad med svansen i topp :-)

Idag på morgonen så hade Joys höftled/armbågsresultat kommit ut på SKK Hunddata. Höfter B: och AD: ua :-) Jag blev så glad! :-)

Nu hoppas jag verkligen att mina hundar fortsättningsvis slipper vara så mycket hos veterinären, förutom den årliga vaccineringen. Är väldigt glad över en fin början på detta år! :-)

2015_01_26_joy2

 

Min hund är min spegel! :-)

Förra veckan var en bra vecka för den gav mig viktiga reminders! :-)

Första remindern fick jag då jag lyssna på Hundpodcasten där Eva Bodfäldt pratade om inlärning.

Hon tog bl.a. upp att även fast man tränar med positiva metoder så behöver inte alltid hunden uppleva det positivt. T.ex. när man använder shejping och stirrar mycket på hunden – det kan en del hundar uppleva mycket jobbigt.

Nu gillar jag shejping som ett inlärningsverktyg men jag håller med Eva att det lätt kan bli en kravfylld blick som tittar på hunden. Jag märkte redan när Joy var liten att en del saker som är positivt för många hundar – upplevde hon väldigt kravfyllt. T.e.x. var omvänt lockande riktigt jobbigt. Hon upplevde det som en förbudsövning och jag har fått jobba rätt mycket för att lätta upp den situationen.

Den andra trevliga remindern gav Niina Svartberg på sin föreläsning. Hon berättade att hon ville ha 100 % fokus i fria följet där hunden och hon var i en egen bubbla. Niina markera med handen som en trekant där hennes och hundens fokus låg.

Under en period har jag haft min egna blick rakt fram i fria följet. I början av december så ändrade jag tillbaka blicken till ha den mer neråt för att just få fram en bättre vi-känsla mellan mig och Joy.  Tycker det gav resultat direkt! :-)

I helgen så passade jag på och tränade hundarna i Täljestadshallen. Båda hundarna var duktiga men jag kunde inte komma ifrån att jag tyckte Joy kändes pressad i alla apporteringsmoment.

Hon sprang snabbt, grep snabbt och gjorde fina ingångar. Hon skällde även till innan hon grep apporterna. För första gången så skällde hon även i vittringen innan hon började söka efter rätt pinne…

Funderade länge och väl igår och under natten på jobbet vid några tillfällen då det var lite lugnt hur jag skulle vända den tanken/känslan hos Joy som hon fått i samband med apportering.

Jag har mig själv och skylla som inte agerat tidigare då Joy ibland skällt till innan hon ska gripa metallapporten. Tänkt att det ger sig med tiden. Igår påminde jag om att det är väldigt få gånger som saker ”löser sig själv” i träning.

Det är mycket lätt hänt att det eskalerar…

Idag så åkte jag till ridhuset och tränade med hundarna. Började med att lägga in ett ljud då Joy grep apporten och sprang tillbaka. Arbetade först med korta avstånd. Därefter längre för sedan testa att göra det tävlingsmässigt med att ha ljudet bara som förberedande inför momentet.

Joy gjorde apporteringar precis som jag vill ha dem. Inte ett ljud kom från henne. Det såg fokuserat och lätt ut! :-)

Innan vi körde vittringen så tränade vi lite fritt följ som övergång. I vittringen vill jag inte ha någon annan förberedelse än den vi haft. Min förhoppning var att det fina självförtroendet i apporteringarna skulle finnas kvar i henne. Hon gjorde en sådan fin vittring så jag tror faktiskt att jag fick lite gåshud :-)

Helt underbar känsla! Trots att vi tränade i ridhus så hade hon inget från underlaget med sig i munnen. Blickstilla satt hon med apporten/vittringspinnen vid min sida.

Det andra som jag la lite extra fokus på idag var Joy fokus i fria följet. Joy är ju van vid att jag är tyst och belönat det som varit rätt. Idag valde jag att säga till med ett ord då hon tittade bort (ett som vi inte använder i vardagen) + att stanna upp. Jag berömde henne även när hennes fokus var exakt där jag vill ha det. Vi testade det några gånger och jag tyckte hon snabbt började anstränga sig för att göra rätt.

En gång så körde jag tävlingsmässigt då jag inför fria följet använde det vi tränat tidigare i själva förberedelsen. Tror aldrig att hon gått ett sådant fokuserat och fint fritt följ tidigare.

Kände mig helt lycklig när jag avslutade träningen idag! :-)

Jag brukar förespråka att tystnad ska vara positivt. Hunden ska veta att då gör den rätt. I dag insåg jag att även tystnad kan innehålla fel signaler. Självklart kommer jag inte nu vända 360 grader och ”prata sönder mina hundar” men jag tror helt klart att det här var en positiv vändning i vår träning.

Jag berätta tydligt vad jag ville ha och inte ha i fria följet. Plus vände min hunds känsla i apporteringarna.  Idag hade jag en hund som inte kände sig pressad eller tryckt. I fria följet så hade jag en hund som visste vad den skulle ha sitt huvud och fokus :-)

Varför jag skriver detta blogginlägg är för att verkligen komma ihåg själv vad som gick rätt idag och fortsättningsvis vara noga att läsa av min hund i träningen. Hon är min spegel på om hon förstått och har rätt känsla :-)

2015_01_26_joy_hopp1

Joy är ju egentligen en rätt så tydlig hund 😉
Foto: Margareta Löfgren